GLADA MINNEN MED SVÅRFÅNGADE MAKRILLAR

Man talar om att Sveriges historia är våra kungars, men med en lätt travestering skulle man kunna säga att våra idrottsföreningars historia är våra ledares. Detta är en tanke, som faller mig in, när jag tänker tillbaka på mina första kontakter med Kungshamns IF. Visst hade jag hört talas om KIF och även sett dem spela, men det var mest för att en av mina barndomskamrater på Bohus Malmön, Harley Olsson, spelade där.
Jag hade med andra ord inte haft någon personlig kontakt med föreningen förrän vi träffades 1960 vid ett spelordningssammanträde på Ullevi inför KIF:s debut i Division 2. KIF representerades av tre tunga men framförallt kunniga ledare: Karl-Axel "Smen" Karlsson, Ellert Samuelsson och Sixten Ramn. Själv var jag nytillträdd sekreterare i Gais. Jag kände genast en viss samhörighet och trygghet tillsammans med dessa. Var det möjligen arvsanlagen från Sotenäset som utvecklade dessa känslor? Givetvis följde jag med intresse och spänning KIF:s framfart i serien under såväl 1961 som 1962. Tyvärr fick man lämna serien andra året trots att man hade flera framstående spelare. Främst av alla framstod Hasse Samuelsson,
som utsågs till Sveriges Skyttekung av Idrottsbladet. Mina känslor för klubben gjorde dock att
jag inte ville värva från KIF. Så småningom insåg jag att Hasse ändå skulle lämna klubben
och att det vore tjänstefel av mig som sekreterare om jag inte satte upp Gais på kölistan. Gais blev nummer 14, och eftersom det fanns 7-8 allsvenska klubbar på listan så hade jag inte speciellt stora förhoppningar att vi skulle dra det längsta strået.
Slutet känner alla till och det blev samtidigt en brytpunkt för Gais. För, när väl Hasse skrivit på, så slutade mina årslånga förhandlingar med Gunnar Gren och han skrev på som spelande tränare. Därmed startade Gais marschen mot allsvenskan igen.
Jag vill i detta sammanhang gärna framhålla det fina samförstånd som rådde mellan våra båda föreningar och som sedan utvecklades vid kommande förhandlingar och övergångar.
Vid dessa tillfällen kom vi bland annat överens om att Gais skulle spela ett antal matcher mot KIF under somrarna, vilket innebar att gaisfamiljer varje sommar gästade Kungshamn under en vecka. I följe hade vi en del kändisar och massmediafolk och en av dem, Lars-Gunnar Björklund, har ju blivit kvar än i dag. Denna form av turism och turistpropaganda har givtevis betytt mycket för Sotenäs Kommun, men har man förstått det på ansvarigt håll?
Nummer två bland "Kungshamnsvärvningarna" blev Jan Olsson, som blev spelklar 1965. Janne var en mycket eftertraktad spelare och hade ett stort antal erbjudande från klubbar både i Allsvenskan och division 2. Janne var dessutom en svår förhandlare, men inte ens han kunde motstå en middag på numera nedbrunna Bovallsgården.
Jag kan för övrigt lova Er att senare på hösten gick mina tankar till Kungshamn. Det var när Hasse, Janne och jag själv stod på ett tak i Borlänge och TV-intervjuades efter det att vi besegrat Brage i kvalet med 2-1 och "Fiskarpojkarna" gjort var sitt mål.
När det gäller värvning nummer tre, Sten Pålsson, så blev den synnerligen speciell och på sitt sätt föredömlig. Undertecknad såg en juniorlandskapsmatch mellan Bohuslän och Västergötland, varvid jag blev mycket förtjust i Sten. Eftersom Sten var ganska liten som junior, så trodde jag att det skulle bli problem om han flyttade till Göteborg direkt. Därför föreslog jag KIF:s ansvariga att de skulle värva honom och att vi (Gais) sedan skulle ha option på honom. Hur det sedan gick känner ni till, Sten blev en succé, men vad ni inte vet var att ÖIS gick emellan och fick Stens namnteckning på en övergångshandling. Sten visste nämligen inte att Gais fanns i bakgrunden. När sanningen sedan uppenbarades blev Sten lycklig för han hade helst velat gå till Gais, där det redan fanns KIF:are men Gais var ju inte intresserade (trodde han). Givetvis hade ÖIS kunnat krångla men "Smens" och Ellerts bestämda uppträdande gjorde att ÖIS förstod allvaret. (!)
Denna artikel har till viss del förklarat varför Kungshamns IF har en stor plats i Gais 100-åriga historia. Ja, Gais kunde till och med ha värvat fler spelare från KIF, ty det har funnits många profiler som säkert hade blivit en tillgång både i Gais och kanske ännu högre upp. När man sitter och minns gamla spelare och gamla matcher, så undrar jag om inte den roligaste matchen jag sett utspelades 1972 på Ullevi. Jag tänker på KIF:s div 2-match mot IFK Göteborg, som slutade 0-0. Om rättvisan i resultatet behöver inte diskuteras men 24-1 för IFK i hörnor talar om lite vilken "kämpa match" KIF gjorde. Det var en högtidsstund för en KIF-Gaisare. I mitt arbete har jag träffat klubbledare av alla slag. Jag kan också säga att efter att ha träffat de moderna storklubbarna, så är jag orolig för idrottens framtid. De "unga" ledarna är nämligen helt historielösa. De har ofta ingen bakgrund varken till sporten eller den klubb de representerar. De har inte börjat från grunden, i ungdomsidrotten, och vet inte hur det luktar i omklädningsrum. Det är väl kanske därför som jag trivs så bra med KIF. Där finns ledare, som varit aktiva, som är genuina och som fört arbetet vidare från tidigare generationer. Visst kan man samla ihop ledare och spelare från hela Sverige och få framgångar, men vad spelar det för roll om klubbkänslan försvinner. Nej låt storstadsklubbarna syssla med detta. Vi på läktarna på Kungshamnsvallen vill känna igen de som spelar. Då blir framtiden lika rolig som historien varit hittills.

Åke Lindegarth