1970-72 TRE OFÖRGLÖMLIGA ÅR

Min första kontakt med Kungshamns IF slutade inte så lyckligt. 1959 stod jag nämligen på den förlorande sidan när KIF spöade Oddevold i DM-finalen på Rimnersvallen med 2-1. Att jag gjorde tröstmålet visade sig bli extra kul. Leif Åsberg och jag skulle ju 10 år senare bli klubbkompisar. Då hade jag inte en tanke på det, och det är verkligen något jag är glad för. Åren i Kungshamn har varit störtsköna.
Nåväl, snart fick jag min revansch via 5-3 vinst i nästa års final. De absoluta höjdpunkterna var dock inte DM-matchema utan de fyra bataljerna i den näst högsta serien (div 2 västra) 1961 och 62. Detta är matcher (3-5, 4-1, 1-4, 4-0 KIF:s siffror först) som äldre med glädje talar om än idag. Tänk bara 5895 betalande på Kungshamnsvallen 1961 när KIF vann med 4-1. 
Tala om klang och jubelföreställning!
Efter mellanspel i Gais 1969 fick jag rätt adress: Kungshamns IF. Det blev tre oförglömliga är 1970-72. Ove Wallström hade lotsat KIF tillbaka till Trean när jag fick förtroendet som spelande tränare. 7 mars 1970 var det dags för Bengt att dra på KIF-tröjan för första gången vid träningsöppningen mot Vänersborg. Det blev seger med 7- 1, och en viss Jerry Karlsson gjorde fyra mål. Vilken center! Han höll hög allsvensk klass, och betydde oerhört mycket för KIF:

Seriestarten 70 inleddes trevande. Efter fem omgångar låg KIF i botten när vändningen kom i Uddevalla mot mitt gamla Oddevold. Jag minns hur IKO-ledarna mötte mig vid ingången till Vallen och spekulerade i hur mycket KIF skulle förlora med. Vårt svar blev seger, 1-0, sedan Jerry avgjort i slutet. Därefter agerade vi som ett stabilt div 3-lag och fixade tidigt nytt kontrakt 1971 blev synnerligen lyckosamt. Redan under vinterträningen kändes det att det skulle kunna hända något. Hemmakillarna blev allt duktigare, och några finfina nyförvärv - Gunder Högström, Lars-Inge Olsson och Lars Sand vässade laget ytterligare. Träningsmatcherna indikerade åt samma håll, och sedan premiären hemma mot Viken resulterat i 4-2 vinst (Jerry fyra mål) rullade det bara på. Att Hasse Samuelsson återvände från Gais under sommaren försämrade inte heller läget precis. KIF slogs i toppen hela året, mestadels som serieledare, men även Viken bet sig fast ordentligt i tätstriden, och avslutningsronden hade vi att möta just Viken på Örnäsvallen i Åmål. Kryss skulle räcka för vår del. Då var vi seriesegrare. Förlust och Viken var vinnare. Jag tar inte till överord om jag påstår att lördagen den andra oktober blev sällsynt dramatisk.
Då jag klev på bussen vid regementet i Uddevalla möttes jag av ett besked som jag betraktade som ett dåligt skämt: Carla-Lars har skadat sig. Vår pålitlige backkämpe hade testat sitt ömma knä i bussen på vägen till korpstan, och då brakade det ihop. Menisken förstörd, och med den också finaltaktiken. Det var detta som banade vägen för Sune Olssons livs match. Lennart Söderlund tog över backplatsen, och ständige reserven Sune gavs uppdraget att plocka bort Vikens spelmotor, förre allsvensken Björn Eng. Stackars Björn kom aldrig in i matchen. Ettrige Sune blev honom övermäktig, och kanske var det just Sunes insats som blev matchavgörande.
Annars öppnadeViken i ett vansinnigt tempo, men det ramstarka KIF-försvaret stod pall, och släppte ingen över bron. Kjell, Gunder, Jens och Lennart framför mål - Tommy var rena betongen, och då Jerry fick chansen i andra halvlek punkterade han matchen. Kungshamns IF var seriesegrare och klara för kval.
I kvalet skulle vi göra upp med Spånga IS och Västerås SK om två platser till Tvåan. Vi öppnade mot Spånga på Grimsta idrottsplats i Stockholm. Förhandsinformationen förtäljde att vi skulle få en lätt match. Däremot verkade VSK vara värre. Efter tio bortasegrar av elva möjliga i serien for vi med stor optimism till huvudstaden. Hemresan blev sannerligen inte lika uppåt. Kvicka Spångalirare vände ut och in på vårt försvar. Vi hade inte en chans. Matchen slutade 1-6. Efter en sådan nedsabling förstår alla vilken mardrömsresa vi hade hem.
Men Kungshamns IF kommer alltid igen! Vi var nedslagna men inte utslagna, och beslöt att avsluta säsongen hedersamt. Det fanns ju faktiskt också en mikroskopisk möjlighet till avancemang. Stormbyar från väst och ösregn hälsade Västerås välkomna när laget tog Kungshamnsvallen i besittning. Den verkliga kallduschen svarade emellertid KIF för som gick på knock och redan efter nio minuter hade forcerat in två mål i VSK-buren (Jerry båda förstås). Något skönspel i busvädret var otänkbart. Det blev 90 minuters kamp, och det passade KIF:s revanschsugna kämpar väl. Försvarsresen Kjell Olsson t.ex. var rena Brunkebergspumpen, och Kungshamn höll undan mot starka Västerås. 2-1 och KIF hade ena benet i Tvåan.
I slutmatchen stoppade inte VSK-nerverna, utan ett reservbetonat Spånga kvitterade gurklagets ledning i slutminuten. KIF hade det där flytet som man måste ha för att lyckas, och tursamt men också av egen kraft hade Kungshamns IF på nytt tagit steget upp i den näst högsta serien. Jo, det var tider det!
Vi lottades in i Södertvåan, en mycket attraktiv tolvlagsserie där tyvärr hela fyra lag skulle degraderas. Ett veritabelt getingbo, men vi förberedde oss minutiöst, och inte skall vi så här i efterhand klaga på vårsäsongen. Inte vid något tillfälle var KIF under strecket, och starten... den var magnifik. Vi inledde hemma mot fjolårstvåan i serien, Perstorps SK från Skåne. Efter 26 sekunder stod det 0-1. Innan paus tvingades Tommy Karlsson kapitulera ännu en gång, men vi vägrade ge upp. Jerry reducerade, och jag själv hade nöjet att nicka in kvitteringsbollen (på farsans 50-årsdag). Det var en present som hette duga, och Aftonbladets löpsedel dagen efter var rena konfekten.

När Kjell Olsson skallade in det poänggivande målet på Fredriksskans mot Kalmar FF kunde blivande förbundskaptenen Laban Arnesson inte dölja sin besvikelse. Sedan kom den verkliga skrällen. Nytillskotten Osborn Larsson, Stängenäs och Lars Grundén, Grundsund, blommade ut och bidrog verksamt till att Skogen kalhöggs med smått otroliga 5-0.
Legendariska ärkeängeln och Skogentränaren Bertil "Bebben" Johansson konstaterade bistert: Vi blev totalt överkörda. Kungshamn spelade högeffektivt, och backarna... ja, de höll rent med besked. Förlustnollan spräcktes i Trelleborg. 0-0 i halvtid blev till slut 1-3, men det var mycket nära poäng även här. Blomstermåla betydde 2-1 vinst, och håll med om att tabellen vid detta tillfälle såg mycket prydlig ut.

Elfsborg på Ryavallen inför 5000 personer blev visserligen 1-4, men vi hade 1-1 tills det återstod 20 minuter. Ystad klappade vi sedan till på hemmaplan, 2-1, innan kosan ställdes till Nya Ullevi där ett starkt åderlåtet, men heroiskt kämpande KIF krigade till sig en värdefull pinne, 0-0 mot IFK Göteborg. Därefter hackade lagmaskinen betänkligt. KIF led av flera långtidsskador, och inte var det underligt att det tog emot då Kjell, Jerry, Hasse och jag själv tvingades stå vid sidan av planen. Resten av säsongen gick tungt, och det blev inte så många poäng till, men det var först i tjugonde ronden som vårt öde beseglades. Men vadå... med distans till det hela finns det ingen anledning att vare sig gnälla eller gråta. Kungshamns IF 70-72 var ett mycket starkt lag, bäst i Bohuslän, och en förening som väckte respekt och gjorde fin PR i Sverige.
Personligen är jag mycket glad för det förtroende jag åtnjöt under åren. KIF var en förening med duktiga, hängivna ledare som skapade den gemytliga, goa atmosfär som är så eftersträvansvärd. I Kungshamns IF trivdes alla vare sig man var ledare, spelare, spelarfru eller supporter.
Och att den speciella KIF-andan lever vidare såg jag under min senaste sejour (90-93). Det vore något att drömma om att dagens KIF-elva också sportsligt kunde plagiera eller rent av överträffa våra bedrifter från Anno Dazumal.

Uddevalla i juni 1994
Bengt Johansson