DAMKLUBBEN

KIF´s klubbflagga vajar från stången på klubbhuset. Den blå duken med KIF:s emblem i vitt och gult är en välbekant, ståtlig syn. Att den mäter 2,90x2 meter är dock svårt att tro när man ser den underifrån. Men dimensionerna klarnar om man breder ut den på terra firma. Det var precis vad medlemmarna i Kungshamns Damklubb gjorde. Bredde ut. Det som skulle bli den allra första flaggan tillverkades på köksgolven hos Margareta Nilsson och Ida Lövqvist. Där låg flickorna och klippte till och pusslade ihop de olika tygbitarna, och designen håller än. De fabrikstillverkade efterföljarna ser ut exakt som den flagga Damklubben egenhändigt tillverkade och gav KIF i början på 60-talet. Damklubben startade 1959 som en rejäl syjunta. Vid KIF:s klubbfest det året lottade Carla Samuelsson och Anita Gunnarsson ut var sin egenhändigt förfärdigad kudde till förmån för idrottsföreningen. Det var ingen svårighet att sälja lotterna till festdeltagarna, och idén om en fortsättning föddes. 
KIF´s klubbhus som damklubben köpte 1973, har på övervåningen kansli och sammanträdesrum, och i undervåningen samlingslokal, pentry, förrådslokaler samt tvättstuga.

Veckan efter festen samlades ett gäng glada flickor, Anita Gunnarsson, Inger Gustafsson, Ulla Karlsson, Ida Lövqvist, Margareta Nilsson, Elsa Ramn och Runa Samuelsson hos Caria och beslutade att på symötesvis handarbeta ihop pengar till stöd för idrottsföreningen. En gång i veckan samlades man efter "hemmahos"-principen, under en period även i källaren hos Hasse Gylfe, som alltid var villig att sponsra KIF. Så bildade man en klubb med namnet KIF:s Damklubb med styrelse, protokoll och kassabok. Elsa Ramn valdes till ordförande och Inger Gustafsson till vice ordförande, förtroendeposter som de båda hade ända till verksamheten lades i malpåse. Anita Gunnarsson blev klubbens första kassör och Carla Samuelsson sekreterare. Kassaboken övertogs 1964 av Elvy Carlsson, och hon klarade finanserna under resten av klubbens verksamma period. Målet var klart utstakat från början Idrottsföreningen skulle få en klubbstuga i anslutning till Kungshamnsvallen. Och vilken supporterklubb det blev. Medlemsantalet ökade och ingen möda lämnades ospard. 

Några av Damklubbens flitiga damer vid ett symöte i mitten av sextiotalet.

Fr.v. Magda Wallström, Elsa Ramn, Runa Samuelsson, Carla Samuelsson, Inger Gustavsson, Anita Gunnarsson, Edit Persson.
Sittande framför:
Ida Lövqvist, Anita Hansson
Lotterier och tombolor avlöstevarandra, och kassaböckerna från den tiden besannar talesättet om många bäckar små. Flitens lampa lyste ständigt. Och för pengarna blev det både klubbflagga, högtalaranläggning på Kungshamnsvallen och så det mest fantastiska av allt: En klubbstuga. Fotbollspelaren Ragnar Gunnarsson, som hade nära anknytning till den åtråvärda byggnaden, förmedlade ett fördelaktigt köp, och så var man ägare till både stuga och tomt. Men ingen skall tro att Damklubben nöjde sig med detta. Nej, de säg till att både in- och utsidan av huset rustades upp, och lånade till och med pengar i banken för att klara av reparationer och driftskostnader. Allt som allt har cirka 300.000 kronor gått genom deras flitiga händer. Efter mänga års entusiastisk strävan klingade verksamheten så småningom av, och 1986 drog sig damerna tillbaka och överlämnade skötseln av klubbhuset åt den mycket tacksamma idrottsföreningen. 1993 vaknade föreningen till liv igen. Verksamheten har tagits upp av dagens unga flickor med anknytning till idrottsföreningen. Det finns naturligtvis mycket att göra för en stödförening, och det är ju inte vilket arv som helst de fått att förvalta. Det förpliktar att ta vid efter damerna som lyckades med konststycket att handarbeta ihop ett helt hus.